Min inre resa!

Kolla det här fotot!
Fick det av min moster häromdagen!! Länge sen! Gick nog i 5an.
Hihi.. mamma klädde oss som tvillingar. Men jag förstår varför, för om hon köpte olika kläder till oss så blev det ett jävvla liv helt enkelt! Lugnast att köpa samma! :) Kan tänka mig vi bråkade om vilket som skulle få den randiga!! ;)

Jag känner igen mig på bilden, men blir ledsen av att se in i min ögon då. Då.. var jag en osäker liten tjej. Dålig självkänsla och otroligt blyg. Jag har aldrig tyckt om skolan för lider av ångest vid stora folksamligar. En klass= för mycket folk! Kallas social fobi. Jag hatade redovisningar! Förstår inte varför jag utsatta mig för det varje gång om jag ska vara ärlig ;). Genomförde dem alltid, skolkade aldrig! Waoooo. Jag var inte riktigt klok, då heller hahahah.. När man får ångest så slits man bort från sig själv.. blir liksom vilse. Obehagligt! Man vill ju vara ett med sig själv helst hela tiden! Jag var ofta vilse då! Kände mig ofta utanför.. och flockdjur som vi är så blev det givetvis en pina!

Sen hände något... :) Jag blev min egen, fann styrkan, fann mig själv!

Idag är jag en helt annan människa. Jag älskar livet, älskar människor och vet att alla nya kontakter lär mig så otroligt mycket om lilvet och om mig själv. Tänker ibland på den väg jag vandrat hittils och blir så glad över min inre styrka och vad jag åstadkommit tills nu. Att man har sådan kraft att kunna förändra sig själv! Alla har det, alla kan bli lyckliga! Alla kan hitta hem!

Om jag lider av social fobi idag?
-Ja ibland. Det kommer och går.
Beror på tillfälle och vad för människor jag har runtomkring mig! Om jag känner mig trygg. Självklart är jag vilse ibland än i dag!! Vem är inte det? Jag blir skitnervös ibland.. absolut! Men kan hanterar det på en annan nivå idag!

(Jag högst upp i vit overall, 2001)
Jag är en människa som utsätter mig för sådant jag tycker är obehagligt, vill inte känna begränsningar! Vill göra så mycket.. vill växa! :) När jag gör saker som skrämmer mig, när jag övervinner min rädsla.. då föds ett enormt lyckorus och en gigantisk styrka tar plats i mitt inre som får mig att gå vidare, kämpa vidare.. tro på mig själv!

Det ger mig självkänska och livsglädje!
När mitt inre och gör mig stark!

Ibland går jag stabilt på vägen, ibland vinglar jag plötsligt högt upp på en skör gren rädd för att ramla men jag fortsätter ändå gå. Ibland gråter jag medans jag vinglar fram, ibland glömmer jag att andas och håller andan alldeles för länge så jag nästan svimmar för att sedan vakna upp. Jag slänger mig handlöst ut till andra grenar likt en vild chimpans utan att veta vart jag hamnar.
Jag når alltid fram till stammen. Klamrar mig fast.. andas...... andas... andas... lugnar ner mig och känner livet inom mig och klättrar ner till fast mark igen. Glad att finnas till!!! :)

För jag älskar livet!! Jag vill leva, men för att uppskatta livet kan jag inte sitta instängd inomhus i tryggt förvar hela livet och inte se världen, inte känna! Inte känna. Jag är känskomänniska och jag älskar att känna!!!! :D

Tex häromdagen när jag var och hälsade på en vän i Rämshyttan och gick ut på isen på sjön med Tussan. Gud så underbart att bara vara! Mitt i naturen! Känslor! :) Underbart! Mitt i skoterspåret!!! :) Det kallas att leva, här och nu!!!Sån härlig syn när skidåkaren swischade förbi oss!! :)