Alla borde le oftare :D

Jag kom till insikt igen varför jag lämnade Stockholm och flydde TV jobben för att flytta till kylslagna vinterstaden Borlänge och jobba som personlig assistent! :P
Ska förklara:

Ja vad är då detta?

Haha..
..jo det är ju jag, och du! Alla ser ut så här.. och har mer eller mindre av dessa 3.

1. I mitten ligger den mänskliga kärnan, Självkänslan. Kärnan till inre ro och lycka! Det handlar om att man känner att "jag är -->jag" :) Att man är säker på sin identitet, vem man är där inuti. Att vara medveten om sina sidor och acceptera dem! :) Att känna en trygghet i sin identitet och våga dela med sig av sig själv! Vissa kan ha för mycket av självkänslan och bli uppblåsta. Liksom slå sig för bröstet och bli ja dryga helt enkelt! haha.. Gått över styr så att säga! :P (Jag tänker direkt på Amerikaner)
   
2. Runtomkring ringlar sig Självförtroendet.. vilket innebär att veta "Vad jag kan, och vad jag vet" Att vara medveten vad man kan behärska och säga nej av anledning av att jag vet att just det är inte min talang.. jag kanske behöver mer utbildning eller.. ägna mig åt nåt helt annat som jag vet att jag är grym på! :) Se sina begränsningar och välja rätt väg att gå!
3. Ytterst ligger Självsäkerheten som en hinna och omsluter mänskan! Den kan vara tunn vilket är hälsosamt, eller i värsta fall fasligt tjock och robust så att ingen kan tränga genom ens med slägga. Om man vacklar inom de 2 övre kan detta ta överhanden. Blir som ett skydd, man vägrar att låta andra se sin sårbarhet! Man upprätthåller en falska fasad man känner sig trygg i och förlorar sig själv på köpet!! -Ett idiotiskt nedköp!!!!!!!!! Alla vill ha en identitet och saknar man den så kan ibland en tuff attityd ge en tillfällig trygghet, perfektionism eller kontrollbehov. Maktspel utövas ofta! Man bygger ibland upp ett yttre skydd genom att missbruka sin maktposition.. för att få kontroll.. för att inte låta någon såra en. Dessa mänskor kan se sig själv vara en respektingivande person. Men enligt mig är det enbart svaghet, en person som mår dåligt, som känner sig otrygg.. inte hittat sig själv. Genom att förminska en annan person så växer de själva. Ger dem näring. Kan vara en chef.. någon i toppen på hirarkin som hittar alla möjligheter att klandra andra för egen vinnings skull!

-Jag tycker inte om det perfekta!
Ingen är perfekt!
Det perfekta känns hemskt trååååkigt och overkligt!

Nu till jobbet i Stockholm jag lämnade! TV jobben som fotograf och studioman.
Jag känner verkligen igen vissa människor jag jobbat med i den 3e kategorin. Finns mycket hirarki inom TV branschen, många gamla getter som jobbar kvar och sitter kvar på sina höga hästar och vissa som inte kan respektera tjejer, speciellt då man är ung tjej och måste säga till någon äldre dinosaurie! ;)
Jag tänker tillbaka och känner igen mänskan som nyttjar sin så kallade maktpositon och är rentutav taskiga mot sina medmänskor, det vill säga mig! En falskt mänska man aldrig lär känna och som spelar ett spel... jag kände mig otrygg och illa till mods då jag skulle jobba med den här typen av folk.
Ångest då man gick till jobbet för jag kände att idag måste jag vara stark!!!!
Måste ha kraft och energi att försvara mig, att inte ta saker personligt. Kunde höra tex:
"Jaha.. va har dom släpat hit för skit idag då? Va ska vi med dig till?" (samtidigt som ja visste att det jag gjorde, gjorde jag bra) Men en sån kommentar kan helt förstöra ens dag. Suga all energi ur kroppen! Svarade.. "ja va gör du själv här.. har hört att lika barn leka bäst"
Ofta sk skämt under bätet.. (Förklaring: Många män inom TV branschen) Det värsta var i stil med:
"Hej, (han tittar på mig en stund) Har jag knullat dig?" *mannen garvar
..fick jag höra en gång då jag kom till jobbet av en som jag träffat en gång innan och han kom inte ihåg mig för det var flera år sedan..
Va fan ska man svara på sånt?? Hmmmmm nej skulle inte tro det! Inte ens om jag fick betalt! Skit onödig kommentar! Snacka om att han måste vara osäker och direkt försöka fälla en å få makten! Snacka om att skapa kaos i mig... en sjuuuuukt obehaglig känsla.. visste aldrig va som skulle kastas i ansiktet nästa gång.. tacka fan för att jag mådde skit ibland och tappade bort mig själv! Jag kände att jag själv virade runt mig i den falska tillfälligt trygga Självsäkerhets manteln för jag ville absolut inte visa min sårbarhet som jag kände! Ville heller inte dyka ner på samma vidriga nivå.. så var svårt att balansera runt och försöka vara sig själv och hitta gläjden i arbetet som såklart var allt jag ville!! Fanns många många goa underbara personer där men en kan verkligen förstöra! Fördjäkligt ju!! :(
Jag älskade TV jobben också , då den rätta Team känslan infann sig och alla jobbade tillsammans och hjälptes åt och hade roligt och respekterade varandra! Då man kunde leva upp och bara få växa i sin arbetsroll och som person! På UR (Utbildningsradion) kändes det som en familj, var nästan alltid go stämning där! :) KUL!!
OB jobb är också tokroligt! Som när jag var med i somras och filmade Rolandz på turnè, under en sån produkton är det samarbete som gäller! :) Här skall en toktung lampa firas ner från taket! Bara å hålla i så ingen far illa!







Tyvärr kan vanliga saker som Stress göra person till monster! Vid tex direktsändningar!!
Sånt får man ta plus rå humor.. kan vara kul ibland.. jag gillar själv och busa och vara halvdryg och jävvlas hahaha.. men hade jag en dålig dag plus en rabiat bildproducent som skrek och va otrevlig då jag försökte göra mitt jobb som studioman så ja... då gick man hem med huvudvärk! Andra gånger var det som sagt världens bästa jobb.. jag gillar direktsändningar... oj sikken puls det kan vara.. adrenalin! Skitkul!! :) Kunde vara Aktuellt, Lilla Sportspegeln eller Gomorgon Sverige på SVT

Jag var jättevelig då jag övervägde..

1. Ska jag överge Stockholmsjobben inom TV och flytta? KOmmer jag sakna dom supermycket? KOmmer jag ångra mig?
   
2. Ska jag flytta till Borlänge, en stad med en skön lugn puls jag gillar och istället göra karriär som personlig assistent. En värld helt olik TV branschen.. kommer jag trivas med det jobbet? Kommer jag trivas som hemvändare?
   

Jag trivdes inte alls med stressen i stan, allt oväsen, de enorma avstånden för att ta sig någonstans, hemska odörer i T banan och på bussar och folk som knuffades och definitivt inte all yta. Mycket kändes så opersonligt!! Jag saknade närhet till naturen, närhet till mina vänner och ren och skär äkthet i personlig omvårdnad. Snackar inte om arbetet som personlig assistent utan för sina medmänniskor i arbetslivet och i vardan!

Jag saknade leenden och hälsningsfraser i vardan! Glada miner på folk man möter på gatan existerar sällan i storstan! Det är synd!
Alla borde le oftare!! Det smittar!!
Vi skulle må bättre då! Vi skulle få en bättre värld! Helt övertygad!
och -Jaaaaaaa jag trivs här! Jag trivs med jobbet och jag kan verkligen vara mig själv! :) Helt annan mentalitet både i stan och i arbetet. Härligt!

Just Smile!
:D